Fiende numero uno.

För att komma ur negativa tankar, dåliga vanor, destruktiva beteenden eller bristande självförtroende kan det ibland vara bra att ta hjälp av en professionell. Det har jag gjort ett flertal gånger, vilket har givit mig massvis med energi vareviga gång.

Men varför behöver jag då ta hjälp igen, ibland för samma problem? Varför behöver denna professionella sitta framför mig igen, och förklara för mig hur jag faktiskt funkar? Jag har ju levt med mig själv sedan jag öppnade mina ögon för flera år sedan. Borde jag inte känna mig själv nu?

Jovisst. Jag tror faktiskt jag känner mig själv riktigt bra. Jag vet hur jag funkar (ibland), och varför jag gör tokiga saker då och då. Det är inte där problemet ligger. Det kanske inte ens finns ett konkret problem. Jag skulle snarare kalla det hinder. Och hindret, det är bara jag. Min största fiende är mig själv. Jag är den som tänker för mycket, oroar mig för mycket eller värderar mig alldeles för negativt. Och det är just precis därför jag, liksom många andra, ibland faktiskt behöver en professionell. En sådan person som kan spegla mig och göra mig vaken för hur lätt det är att bli sin egen största fiende.

Jag kanske aldrig vinner kampen helt över mig själv. Men jag kanske inte behöver det? Genom att hålla mig aktiv med min egen personliga utveckling, genom att bearbeta mina beteenden och ha min coach som vägleder mig. Jag lär mig alltid något nytt om mig, och jag får alltid nya möjligheter att testa något nytt. Att våga misslyckas. Och att lyckas.

Så, att vara min egen största fiende kanske inte är så dumt egentligen? Jag är min bästa motivation till att alltid hitta glädjen i den personliga utveckligen. Så med det vill jag säga:

Tack mig själv. Du är förbannat jobbig ibland, men tänk vad tråkigt allt skulle vara om du inte fanns. Tack!