Idag på väg till jobbet mötte jag en äldre dam. Hon såg mig i ögonen hela tiden och log mot mig. Det lustiga i det här är inte att jag blev glad (till en början), utan blev nästan provocerad. Tankar som flög förbi i mitt huvud var ungefär:
"Vad är hennes problem?"
"Varför är hon så jäkla glad?"
"Varför gör hon narr av mig?!"
"Men herregud, hur mycket kan man le?"
"Hon måste ha problem.."
"Känner jag henne eller?"
Japp, det är sanningen. Inte så trevligt alls och väldigt cyniskt av mig. Men det var inget medvetet val att tänka dessa bittra tankar. Generellt sett tror jag att jag är en rätt glad och positiv människa, men att ett leende kunde trigga igång så mycket hos mig var ganska bisarrt.
När jag till slut kom förbi mina tråkiga tankar och testade att le tillbaka, fick jag även ett glatt "hej hej". Och jag blev riktigt glad. Den äldre damen var bara medmänsklig och socialt kompetent. Varför ska man inte kunna heja på en människa som man inte känner? Hennes leende och hälsning gjorde mig glad hela dagen. Och gav mig själv en rejäl tankeställare om hur underskattat ett leende är.
Tack du äldre dam för att du visade vägen bort från min bitterhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar